Vandringen första

Jag anlände den lilla byn Navarette strax innan det mörknade, en dag av vandring i ensamhet bakom mig. Ett brittiskt par blev mitt middagssällskap, intressanta historier om ett liv tillsammans, på många platser runt jorden. Kände mig både inspirerad och sedd. Innan jag somnade en uppvisning i den värme och hjälpsamhet som kanske är det allra starkaste intrycket av Caminon. En liten späd fransyska hade av någon outgrundlig anledning ingen sovsäck med sig och började snabbt frysa på det lite svala kommunala alberguet. Från alla håll erbjöds sovsäckar, handdukar, tröjor, strumpor. Hon frös inte mer sen.


Morgonen efter bestämde jag mig för att vänta med frukost tills tillfälle bjöds under vandringen Det visade sig kräva en liten omväg för att inte hungern skulle bli alltför påtaglig. Strax efter att jag passerat ett träd dignande fullt av granatäpplen möttes jag av ett stort leende utanför det lilla caféet. Där satt hon, fransyskan. Engelskan var knackig men tillräcklig för att samtalet skulle bli både djupt och intensivt. Det visade sig att hennes vandring börjat i Le Puy, tre månader och närmare 100 mil tidigare. 


Vi gick sedan i tystnad en stund innan vi båda såg på varandra och log. Vad var det vi just passerat? Vi vände och slog oss ner i gräset och lyssnade på det spanska paret som stod och sjöng och spelade i en dunge. Jag lånade en gitarr och spelade med dem. Vi stämde in i sången. Vi hade svårt att slita oss. Till slut började jag gå sakta framåt. Men hon kom aldrig ifatt. Eller så missade jag henne. Vi sågs aldrig mer. Det gjorde lite ont. Och var samtidigt fint. Som att det var förutbestämt att vårt möte skulle vara precis som det blev.